Snart fyller syrran år (nej, det är nog lugnt, hon läser med största sannolikhet inte min blogg alltför ofta). I present tänkte jag mig en ängel förstås.. och sådan blev den.
Nu ska ängeln bara komma inom glas och ram med djup, men den kommer först att överlämnas i nästa vecka, efter min Oslovistelse som startar imorgon. Tåg, tur-och-retur, Södertälje åter på tisdag! Bloggpaus m a o.. eller nått..
Jag har aldrig ägt, eller haft tillgång till, ett växthus… men, skulle jag vilja ha ett??? Eh, DA??!!.. Självklart!! Jag kan bli riktigt avundsjuk på folk som faktiskt har växtkuvöser i sin närhet. Senast jag blev avis på en växthusägare var nog då Sanna, var ute och donade i sitt.
Så när jag trillade över detta lilla växthusbås på Jula, gick inte de köpsuktande impulserna att stoppa! Inte för att kvalitén bådar för livslång hållbarhet precis… men, tyngre lerkrukor står den tydligen pall för (konstigt nog..). Planen är dock att jag ska bygga ett nytt träväxtbås till nästa vår, av trä och glas, för balkongen.. samt att detta, Julas bås, ska fungera som plantkuvös inomhus – på en möbel, framför ett fönster under våren 2014.
.. väskan.. VINSTEN! Jättefin och med positiva budskap!! Är det nu det vänder måntro??? Tack Åsa! You are also perfect!!
Tyckte länge att mina blåflaskor, paradoxalt nog, var för fina för att inte framhävas mer. De fanns liksom bara där, snygga, men samtidigt nästan osedda – åtminstone av mej. Så när jag hittade en Primuslykta utan gasbehållare på loppis, var saken biff!!
Sagt och gjort! Och så blev resultatet:
Ja, lillflaskan fick så klart också hänga med i remaken, om än i annan tappning. Och, nu kompletterar de varandra mer, tycker jag, än när de bara var ett par flaskor.
Snipp, snapp, snut..
Bara att kroka fast i väggen, så har man en fin display för sina örhängen. Hade syrran varit en örhängsmänniska, hade denna lilla anordning passat henne mer än väl. Hon nötte minsann plank, med rack och boll varje ledig tid i sin barn- och tidiga ungdom. Ja, när hon inte tränade på plan förstås!
Racketen, en designhit enligt mej, fyndades på loppis för bara fem spänn igår! Ett Mats Wilander-rack.
Kan inte tro att det här är någon nyskapande idé, när användningen var given så fort jag såg racketen… Ja, och inte är det så att jag träder in på någon court direkt, slår en backhand eller två och har en sedvanlig användning av ett tennisrack precis..
Tydligen har jag börjat samla på gamla, avdankade spargrisar av trä, á 5 loppiskronor! Det var nog mer än jag själv visste. Tur då att jag haft sinnesnärvaro nog att inte släpa hem vilka svin som helst!! Se bara här, på de två skönheter som redan gjort sig hemmastadda i min enkla boning:
Han till vänster i bild här ovan, har jag haft längst. Den andra kraken är rätt nyinflyttad. Det roliga är att jag hittat dem utan att ens leta. Ja, bokstavligen som av en slump har de snuddat vid min ögonvrå och då har jag förstås inte haft hjärta att lämna dem kvar därhän, på någon loppishylla! Men, nu blir det kanske andra bullar! Jo, för bara två stycken gör väl ingen egentlig samling.. fler måste helt enkelt till!! Det blir till att söka aktivt från och med nu!
Så där ja! Nu finns äntligen läge att lämna över silverarmbandet som egenhändigt smiddes under våren till dottern. Själva inslagningen fick improviseras fram, bestående av flingpaketkartong, knapp, lingarn, dymo- och washitejp.
